2014/07/09

Ormar i paradiset

För ganska många år sedan gjorde jag en slags meditativ övning som gick ut på att jag skulle bli av med min ormskräck. Jag skulle spela upp mitt första minne av att jag kände mig rädd för ormar som en inre film, och sedan liksom göra om scenen, ta kontroll över rädslan. Gör om gör rätt och ta med mig den nya ickerädslan-allt-är-under-kontroll-känslan i det riktiga livet. 

Det funkade inte. 

Jag är fortfarande rädd. Och här, på landet i Sverige där det kryllar av både snokar och huggisar, lever jag i någon slags ständig skräck. Alltså, inte så att jag inte går utanför dörren - men jag är ständigt på min vakt och rycker till vid minsta snirklig grej i tron om att det är en orm. Och ser jag en, vilket händer ett par, tre gånger i veckan, blir jag panikslagen. En gång såg jag två huggormar inom loppet av ett par minuter, då grät jag och var typ tvungen av debriefa efteråt. 

Jag tror att rädslan har förstärks av att jag numera har ansvar över två små människor också. Ändå är det inte så illa att jag känner att jag borde ta tag i fobin igen, typ gå i terapi - det handlar ju bara om några veckor om året och det är ju inte så att ormskräcken styr mitt liv. 

Men lite synd är det ändå - det finns ju betydligt trevligare saker att fokusera på här än ormar.  

 
Här är en bild på en död kopparsnok från långt håll. Fotad medans hjärtat rusade, trots dödheten i den. 

2 kommentarer:

  1. Uff. Jag hittade en två meter lång randig orm när jag körde ut i morse. Av märkena att döma var det jag själv som dödat den med moppen igårkväll. Hu. Jag har tyvärr inget tips att komma med. Bara medkänsla. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså. En två meter lång. Jag dör. Du har MIN medkänsla! Kram!

      Radera

Follow JohannaPaues on Twitter Resor
Toppblogg.se