2014/09/02

Stridsvagnen

Ibland känner jag mig som en stridsvagn. Alltså inte en som skjuter ner folk hej vilt, gudskelov, men i den meningen att jag liksom bara kör på. Tar mig framåt, framåt, framåt – oavsett hur hård terrängen är.

Det har ju med småbarnsåren att göra, förstås. Och att jag är ensam rätt mycket med barnen. Det går liksom inte att bara stänga av när orken tryter, skutan måste fortsätta och barnen tas om hand.

Morgnarna. Jäklar vilken kamp det är just nu. Först för att få barnen att överhjuvud taget vakna, sedan gå upp, klä på sig, äta. Allt tar evigheter och just påklädningen slutar inte sällan med att jag, under vilda protester såklart, tvingar på kläderna på tvååringen. Som sedan hatar mig hela vägen till dagis. När båda barnen är lämnade är jag helt slut. Behöver-sova-trött.

Men då ska det börja jobbas! Hej och hå, cykel till ett möte någonstans eller fokuserat arbete framför datorn. Fort måste det gå, eftersom tiden alltid är alldeles för knapp och listan för lång. Vid fyra är det skynda, skynda till dagis igen och då gäller det att ha melliset redo – annars väntar skrikmaraton nummer två. Vill inte åka vagn, vill inte gå ifrån parken, vill inte äta, vill inte, vill inte, vill inte. Kånka ett barn på axlarna och köra det andra i vagnen för att överhuvud taget komma hem.

Och så kvällarna. När de förhoppningsvis åtminstone fått i sig några gafflar näring är det dags för nattning. Tre timmars jagande av ungar som gör allt för att slippa sova. Hoppa i sängen, ja! Springa, runt, runt, runt? Ja! Gå och lägga sig? NEEEJ!

Vid elva brukar de äntligen ha somnat. Och jag med.

Och så fortsätter det. Dag ut och dag in. Tills R kommer hem och tar över, förstås. Då, om inte jobben som aldrig hanns med när han var borta hopat sig alltför mycket, brukar jag dra ur nyckeln ur den där stridsvagen. Ta ett bad. Gå och träna. Fika med en vän. Tanka inför nästa omgång.

På't bara. 

2 kommentarer:

  1. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: HÖG igenkänningsfaktor! Gaaah, detta trotsande, det driver även mig galen. Nästan dagligen. Ibland vill jag bara falla ihop i en liten ynklig hög och gråta (vilket jag också gör då och då!). Man känner sig dubbelt ensam när man står där själv med kaoset på morgonen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, men verkligen! Vet inte hur många gånger per dag jag tänker att "nu går det inte längre, nu ger jag upp och lägger här mig här och bara skiter i allt". Men så kör man på ändå. Att ha barn kräver ett psyke av stål. Kram!

      Radera

Follow JohannaPaues on Twitter Resor
Toppblogg.se